ULRIKA SEGERBERG 

Ulrika Segerberg
Monkey Wrench
9/4 - 1/5 2016
Galleri 21
Malmö

Att ta på sig ett par fötter
Stina Östberg, mars 2016

Det första jag såg av Ulrika Segerbergs arbeten för några år sedan var storskaliga pärlbroderier.

Små glaspärlor som hon hade fäst en och en på uppspända tyger. Figurer framträdde tydligt i
otympliga kroppar, formade som för att passa utrymmet de fästs på. Påtagligt var hur jag
fascinerades över tiden som hade lagts ner. Men lika fort övergick det till att se bilden. De
anpassade och fyrkantiga kropparna, som också utstrålade en motsträvig egensinnighet.
Det är så jag tolkar Ulrika Segerbergs utryck och konstnärskap. Att hon förhåller sig till de
givna materialen men tänjer upplevelsen av frihet i det. I det figurativa bearbetas förhållandet
till vad vi är givna, den egna kroppen. Hur den både begränsar och avgränsar oss från
omvärlden samtidigt som den ger en möjlighet till upplevelser genom rörelse, taktilitet och
ljud.

Moderskapet och kroppen återkommer när jag följer Segerbergs arbete. The Mother is a Square
(2013) säger något om hur otymplig den gravida kroppen kan upplevas. Eller kanske hur
fyrkantigt livet kan te sig när ens person blir så mycket kropp, som finns till för någon
annan genom amning och vyssning.
Det här är ämnen som sällan ges en plats i konsthistorien och ofta avfärdas som personliga
biografiska angelägenheter utan värde. Att lyfta den lilla pärlan och foga ihop den med en
större bild kan vara precis vad som ger något dess värde och visar på att det har en större
angelägenhet.

Ljuskronan Live until I die (2016) är uppbyggd av delar tillverkade i keramik. Det finns en
stumhet i materialet men den kommer till liv genom hur den likt skelettdelar är sammansatt

som ett pärlband. Genom ljuskronans mitt går något som liknar en ryggrad, vid ryggradens
slut brinner en svag glödlampa. Åter igen är det den lilla beståndsdelen, kotor, celler eller
pärlor som gemensamt skapar en helhet och struktur. Celler som är beroende av varandra för
att bygga (verks)kroppen. Eller cellen som ett fängelse där fantasin och görandet blir flykten
och möjligheten att bryta sig ut ur den givna formen och dess begränsning.
Segerberg själv lyfter fram kapellet i Kutná Hora utanför Prag som en referens. Ett kapell som
är inrett med skelettdelar från 40000 människor. Jag besökte kapellet för många år sedan och
förstår Segerbergs beskrivning av hur upplevelsen av död och liv kan samsas i en och samma
kropp.

Handens arbete, görandet. En process som, likt liv och cellbildning ständigt pågår. I ljuskronan
är även beståndsdelen, de olika skelettdelarna tillverkade. Brända i 800 grader. Sintrade i hetta
som skulle få det mesta att förkolna och ätas upp. Det finns en flexibilitet i användningen av
materialen hos Ulrika Segerberg. Att kombinera den förstelnade leran med textilens organiska
karaktär. Att vecka och bestämt sy fast och forma tyget runt en form. Som att bädda in något
som man har på tungan men inte riktigt kommer åt. Det är förnimmelser genom former och
färger. I bland fastnar ett skratt i halsen, eller letar sig ut som ett leende. Som i mötet med
Baubo. Baubo är namnet på obcenitetens gudinna i forntida Grekisk mytologi, hon kunde
bland annat se med bröstvårtorna.
Ulrika Segerbergs Baubo (2016) är ett ansikte tecknat direkt på väggen med keramikögon
formade som bröst. Stirrandes ut ur det fragila ansiktet, eller cirkeln som så lätt kan suddas
bort. Spänningen mellan materialen är signifikant för Segerbergs konstnärskap. Hur blyertslinjens
känslighet ställs mot de tydliga och något komiskt formade bröstögonen som får mig
att tänka på Musse Pigg.

Ute i rummet, i installationen, byggs bilden upp igen. Enskilda verk som pärlor och
tillsammans en figur att träda in i. Att gå in en kropp som är Segerbergsk kan vara både
surrealistiskt och allvarligt rolig. Men det är framför allt en personlig upplevelse som kan vara
frikopplad ifrån den konstnärliga referensvärlden och historien. Det är studion i kombination
med köket, verkstaden eller tvättstugan - vad som finns till hands i vardagen. Att föremålen är
vad de är, stekpannan en stekpanna, en banan en banan - gör också att ett par skofötter blir ett
självklart föremål i sammanhanget.